prinsar

Snoozade i en timme bara för att.
Diskade och fejade i köket.
Åt frukost.
Nu laddas det för boxning.

Min chef frågade vad vi ville ha för
teama på vår Let's Fight kväll...

Cage fight with bare nuckles,
but of course.

Idag ska vi låta högerkrokarna
tala till minne av The Champ.

Kia Kaha!

Det har inte hänt sedan Skoljoggen -96.
Nu ska jag sova. 
                                              Så här tidigt.

Dagen bajs ledde fram till kvällen pinsamt.
Jag glömde finalinas födelsedag.

Fy på mig.

Jag skäms.

Nu pratar vi i telefon och skrattar med varandra så här på avstånd.

passet gick bra :)

But of course.

Jag lyssnar igenom min musik i iTunes. Försöker sätta ihop en grym skiva tills passet på tisdag. Premiär och det pirrar i magen.

Musik är en nyckel för att uppnå träningsmagi på den där utomjordiska nivån, där man pressar och pressar och pressar sig själv till nivåer som man inte trodde att man kunde uppnå själv.

Och oftast kan man inte det heller. Man måste ha någon som driver på, som peppar och pushar, någon som lyfter dig när du tror att du är slut.

Och man måste ha musiken.  

Med ett beat som pulsar genom kroppen
och får dig att glömma tiden, smärtan och mjölksyran.

Det är en av de bästa filmerna jag sett. Ever. Den är så bra att jag lätt skulle betala för att se den igen. Har man inte sett måste man göra det bums. Tycker man att den verkar dålig och väntar tills dvd'n kommer är man dum i hela huvudet. Som en rökare ungefär. Sådan borde skjutas av tycker jag.

Här är anledningen till filmens storhet. People Magazine sexigaste man och även min drömMAN.

IMORGON!
Äntligen fredag!

Jag har en underligt gnagande känsla.

Varför är det oftast bara jag som ringer?

Inte när det gäller mina prinsessor,
utan mina andra vänner som jag vill
ha nära.

Varför är det så?

Ärlig.
Så tycker jag.
Förstår inte varför killar sitter och ljuger sig blåa i ansiktet om hur bra dom är för att sedan gå ut och vara precis tvärtom.

Som mäklaren som satt hemma i min soffa och hummade medlidsamt när min vän berättade om hennes ex från helvetet. Höll min hand medan han gav henne lite kloka råd och sa åt henne att se upp för dumma pojkar. Han förstod sig inte på män som hela tiden var idioter gentemot tjejer. Han hade lärt sig sin läxa och numera tänkte han lite mer hur han själv ville bli behandlad och försökte leva efter det. Men gud vilket kap! Sen drog han hem en annan flicka framför min näsa. Efter att han bett mig gå hem till honom och vänta på honom där.

Eller han som vårdade och plåstrade om efter operationen, sa söta saker i örat och charmade både flickan såväl som vännerna. För att sedan gå ut och ragga upp lammkött på krogen, viska söta saker i öronen på nästa, leta hotellrum för en natt och sedan inte förstå den första flickans sårade känslor. -Jag trodde vi var på samma nivå. Ja så hade det kanske kunnat vara om han inte viskat alla fina ord för att få flickan att tro att det var något mer.

Företagsmannen som trots sin ålder fortfarande inte kan skilja på vänner och flickvänner och tycker att alla nya bekantskaper är nya erövringar. Bara för att se om han fortfarande kan få det han vill ha, om det skulle vara så att flickvännen är för mycket mellanmjölk och han vill ha magi. Han som messar andra tjejer från semestern med flickvännen, åker hem till ex och gråter ut, ligger i soffor och smeker under kläder och pillar i hår och pratar gemensam framtid och "tänk om".

Varför allt jobb att  försöka framställa sig som någon annan än den man egentligen är? Varför ljuga om vad man egentligen vill och vad man egentligen är ute efter? Varför inte bara var ärlig. Då vet alla som vill hoppa på tåget vart det ska och kan välja att kliva av vid en tidigare station om resemålet inte lockar längre. Och det finns många som vill åka tåg, överallt.

När blev det mer vanligt att jag som tjej antar att en ny man är ett gigantiskt rövhål som alla andra, istället för att tro att han faktiskt är ärlig när han säger fina ord och fyller mina tankar med rosa drömmar? Kanske när ärligheten glömdes bort och respekten ersattes av sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalieten.

Det här med mat. Jag är trött på den eviga jakten på mat. Ja, jag jagar min mat varje dag. Det är väldigt tröttsamt let me tell you. Jag är trött  på att köpa råvaror, trött på att laga den själv, äta den själv och sedan efteråt diska disken själv. Allt är blir mycket lättare om man är två. En god vän eller en partner eller tom en mamma är bättre än att äta själv.

Jag vill ha någon att bjuda på mat. Nu. Ingen verkar vilja bli bjuden, inte ens mamma. Alla har sitt eget att stå i och sen är det afton (yeay) och då ska det ivägs hit och träffas dit och "nej, ikväll passar inte, vi är redan bokade". Vad hände med spontaniteten? Carpe diem helluuuu? För det vet ju alla att singlar är bäst på spontanitet, man kan göra precis vad som helst när som helst. Freedom liksom!! Jag var bra på det förut. Nu är jag lika dålig på det som en annan tråkig Svensson eftersom det inte finns någon att vara spontan med. Ja så är det verkligen. Inte mitt fel alltså. Det är det aldrig för övrigt.

Så nu ligger jag i soffan och är hungrig. Det river lite i magen och blodsockret närmar sig en farligt låg nivå men det skiter jag i. Jag kanske ska dra en pava vin på tom mage och sedan gå ut och så klackarna i taket och skratta åt alla loosers som sitter hemma och planerar. Bara för att det är sånt man gör som singel, har  jag hört.

Hittade precis ett nytt avsnitt av en av min favoritserier, Lipstick Jungle. Tänkte låna den av några tusen andra användare och sedan lämna tillbaka den precis som jag hittade den, lovar.

Nu till varför jag blir glad.



I give you Kirby. Behöver jag säga mer? Nej, jag tror det var klappat och klart så. Första säsongen av Lipstick Jungle visas på 3:an i vår. Själv är jag ljusår före.

Jag har en vän som är gravid.
Hon grät när hon fick beskedet.
Inte av lycka. Snarare av förtvivlan,
chock och ångest.

Nu har hon ett val framför sig,
och hon frågar mig om råd.

Jag vet inte hur jag ska råda henne.
Jag vet inte vad som är rätt och fel.
Men jag har en känsla, om att inget
barn förtjänar att vara oönskat.

Alla barn förtjänar kärleksfulla
föräldrar, inte nödvändigtvis biologiska.
Föräldrar som har trygghet, stabilitet,
ekonomiska- och mognads-
mässiga förutsättningar. 

Ett barn ska inte ses på som en olycka.
Ett barn  ä r  aldrig en olycka.  Ett barn
ska vara obegränsad lycka, aldrig sinande
glädje och ett fantastiskt mirakel.
Varje gång.

Men vad vet jag?

Jag drömmer mycket just nu.
Verbala slagsmål varvas med fysika
käftsmällar åt höger och vänster. 

Speciellt bröder har varit illa ute,
både min egen men även andras.

Gigantic asshole: - "Om du går ner tre kilo så kan vi ha sex. Du måste ha något att kämpa för."

Jag har snoozat i 1 timme och 30 minuter.
Tanken var god när klockan ringde 8.30.

Nu blir det snabbfrukost och sedan
en snabb promenad till gymmet.

Jag ska träna, det är ju januari. Så det
blir väl jag och de odicipinerade nyårs-
rekryterna som ses där nere.

Hepp!