prinsar

         

Ska man berätta allt man vet och har hållt gömt
gällande bajskorvarna för deras nya prinsessor?

Nej.

Men när hon inte inser vilken bajskorv han är och
hävdar att han har ändrat sig, fast han inte har det?
Ändrat sig alltså, han forsätter jaga andra och gör
henne till åtlöje. Då?

Försöka går ju men det är populärt
att skjuta brevbäraren har jag hört.

Är det någonsin okej att öppna käften och tala om vad
som faktiskt händer och sker under näsan på folk?





Klart som fan det är.

Förra året var planerna stora för denna dag, och året som skulle komma.

I år ses det mer nyktert på kvällen och insikten av att den bästa jag kan lägga min tid på sitter här har infunnit sig. Henne ska jag ta hand om bättre från och med nu. Jag vet var du bajsade förra sommaren och om inte jag tänker på mig kommer ingen annan heller göra det.

Du, min fina, du är undantaget som bekräftar regeln.
 

Han inte existerar för mig längre.
Jag har äntligen fått nog av sjävplågeriet.
Det räcker nu. Håhåjajaja.

Av någon outgrundlig anledning
lyckas han dock fortfarande förstöra
min sinnesfrid. Det räcker med en
påminnelse om hans existens för
att jag ska känna mig ledsen och
besvikelsen kommer all over again.

Han kommer aldrig vara ärlig eller uppriktig.
Aldrig kommer han sätta någon annans 
känslor eller behov före sina egna.
Han kommer fortsätta manipulera och
försöka vända de som vill lyssna emot mig.
Och emot de få som vågar säga ifrån.

So it begins. Jag går ut i krig.
Inser att jag måste klippa
lite här, klippa lite där för att
det ska bli min verklighet.

Det gör ont att klippa, men.
Han existerar inte längre.

Kom att tänka på vänner, var jag har haft dom och var jag har dom idag.
Har inte så många barndomskompisar kvar från min skoltid, endast några få som jag vägrar släppa. I några av fallen är det är mitt fel att dom inte är kvar. Jag har varit en usel vän i några lägen. Gjort sånt som man inte ska göra som vän. Som att kasta blickar på exen.

Min första seriösa pojkvän var en sådan. Ett ex. Och vi gjorde alla rätt, vi höll oss ifrån varandra tills min vän sa åt mig att jag var dum i huvudet om jag inte blev tillsammans med honom. Nyss. Hon hade ingenting emot det, tyckte att vi skulle passa väldigt bra ihop. Puss, love, bless. Så vi blev ett par, i nästan tre år.

Det var frid och fröjd och hon hade ett annat förhållande innan och under tiden vi var tillsammans. Hann med ytterligare två förhållanden innan det tog slut mellan mig och hennes ex. Det senare av hennes förhållanden var med en av mina barndomskärlekar. Han vars namn prydde mina dagbokssidor när jag var 10-11 år, det obligatoriska hjärtat var ritat många varv runt hans namn. Jag hade chans på honom i en vecka och lät en kompis göra slut via en gul post-it lapp. Puppylove. Honom blev hon tillsammans med. Ett tag. Det tog slut och hon gick vidare till nya äventyr och nya killar.

När min värld rasade och jag blev singel hade jag min galnaste sommar någongsin. Ville gömma och glömma mitt brustna hjärta. Sviken av både pojkvän och en annan nära vän tyckte jag att det var rätt fint att sitta på stans uteserveringar onsdag, fredag och lördag med en drink i vardera hand. Mina vänner tyckte likadant och vi var partypatrullen nummer 1. Andra gick hem när vi kom ut, inga kunde ändå ha lika roligt som vi hade.

Jag gick också hem, ibland till mig själv och ibland inte. Det var det där med inte som visade sig bli problem när det blev ett ex. som jag följde med, min barndomskärlek. Jag skämdes, och jag gjorde fel som inte sa något, det var dumt och det ledde ingenstans, och såklart kom det fram till henne. Tack och hej. En bitsk kommentar om att jag  a l l t i d  skulle ha hennes gamla killar avslutade den vänskapen och jag ångrade mig bittert. Lovade mig själv att  så skulle jag aldrig mer bete mig och har inte gjort det  heller sedan dess.

Själv har jag avslutat en vänskap när vännen valde att gå hem med mitt ex. Med min stora, som det precis tagit slut med och som jag fortfarande älskade. För henne hade jag berättat allt om hur jag fortfarande kände för honom och hon peppade och levererade klyschor som "han är inte god nog till dig, du förtjänar någon bättre" . Hon pluggade på annan ort och kom hem till mig en helg för att hälsa på och trösta, men slutade hemma i hans säng.

Hon var ångerfull och ville inte förlora mig som vän. Jag förlät henne. Min inställning var att hur dåligt det än fick mig att må så skulle ingen kille, speciellt inte ett ex, komma emellan vår vänskap. Det fungerade tills hon kom hem nästa gång och gjorde om samma "misstag". Denna gång brydde hon sig inte om att be om ursäkt utan kläckte den legendariska repliken: - Du få skylla dig själv som inte fattade. Jaha, nejmendåså. Klipp klipp. Efter det pratade vi inte med varandra på ett år. Hon slutade existera för mig och hon har adrig kommit tillbaka.

Jag har börjat spåna på nyårslöften, i år igen. Känner att jag behöver några fina innan imorgon kväll, så jag kan välja det som känns bäst och mest rätt då. Ett som jag känner att jag faktiskt skulle kunna hålla denna gång.

Anyways, så här so far:

Jag lovar att ta hand om min ekonomi bättre. Jag ska köpa en mapp (eller liknande) och börja organisera allt sånt som måste organiseras. Jag ska hålla koll på   a l l a  räkningar, kontoutdrag, lönespecar och kvitton för deklarationen. Jag ska spara mer än ynka 200 kronor i månaden på mitt kapitalkonto.

eller

Jag lovar att ta hand om mig själv bättre känslomässigt. Jag ska jobba igenom det jobbiga och börja se mig om efter ett nytt lyckligt känsloliv, ensam eller tillsammans med någon snäll man. Är han inte snäll så hittar jag någon annan.

---

Okej, jag ljög. Hoppsan hejsan. Jo för sånt gör jag för mig själv när ingen hör.
Jag har inte alls spånat på nyårslöften, jag rippade förra årets nyårslöften rakt av.
Då tänkte jag så det knakade och filade fram ovanstående löften och var nöjd med det.
Sket fullständigt i att ens välja eller infria något av dom och klev in i 2008 i ren trots.

Och det gick ju bra. Så, vad säger vi? Repris? Okej, funkar för mig.

Scenariot är från i somras, då han fortfarande inte fattade det här med vad vänskap är eller inte är...

- Här har du mitt hjärta, var rädd om det....

- Visst!

Kras, knas, oj, hoppsan, f'låt, tokigt det kan bli ibland.

- Men vi är ju vänner eller hur?

- Nej, tack, det är bra så...Vi kommer aldrig vara vänner.

- Nehe, ojdå, vad synd, du är ju min bästa. Jaja, jag tar en ny då..Här har vi en bra, den tar vi så länge...Förresten, hur tror du våra barn skulle se ut om vi fick några?

-Vi kommer inte få några barn, vi är inte tillsammans...

- Men det går ju och ordna vet du ;)


*************************************************************************************************************

Varför kommer du gåendes på Kungsholmen och vill vara med?
Jag åkte hit just för den skull. För att komma bort.
Och ha kul, och inte tänka på dig...

Varför fortsätter du att prata i termer som om det skulle finnas några chanser för oss när du har en flickvän där hemma? Ska det vara så svårt att hålla sig till det man har valt?

Varför tänker vi så olika?

När någon som man tror är en vän slutar höra av sig och slutar svara när man ringer eller messar, samt ignorerar alla kontaktförsök på msn eller FB så kanske det normala är att man blir lite orolig.

Jag är inte normal.

Jag går direkt till att bli irriterad och in i helvetes förbannad på den idioten som inte ens har vett att svara eller ringa upp. Som inte kan ta sig en minut för att bara säga "Hej, jag har inte tid nu" eller "Hej, jag tycker inte vi ska vara vänner längre. Du är inte min favorit alls längre, deal with it!" eller "Snälla sluta höra av dig, jag hör av mig när jag känner för det" eller "Hej, jag har brytit benet och legat på sjukhus i en vecka, därav ingen respons från min sida" eller "Hej, någon idiot har snott min mobil, här är mitt nya nummer".

Men icke! Jävla idiot! Och jävla idiots kompis! Jag ger mig fan på att det är hans fel alltihop, han har kokat ihop någon hemsk historia om att jag är dum mot honom som ber honom dra åt helvete när han inte gör någonting alls för att förtjäna det! Buhuuu! IDIOT! Du kan ta din vänskap och dra! Och ta din ryggradslösa vän med dig!!

Så reagerar jag. Lugnt och fint som en filbunke.

Nu ska jag ta fram woodoodockan och min besvärjelsesamling och låta hornen i pannan bestämma vad som komma skall.

Puss!

Här ska skrivas!

Hallelulja!

Jag är trött på det mesta idag och behöver skriva av mig.

Skriva av mig all skit som samla(t)s under mina år omgiven av prinskorvarna.

Det finns ett ordspråk som säger "Om du är ute på djupt vatten är det bäst att hålla mun stängd"

I disagree.

Jag tänker skrika som bara attan ;)

Sån är jag.