prinsar

Sprang på två korvar idag. Har inte bestämt vilken kategori de tillhör än.

Den ena är från länge sen, från när jag fortfarande var på rätt sida 25 (önsketänktande). Någon varnade mig och kallade honom stora stygga vargen. Jag stirrade rädslan stint i ögonen och vann, ryckte på axlarna och döpte om honom till lilla rädda kaninen. Eller nej, det gjorde jag inte men så här i efterhand låter det bättre tycker jag. Det här är ju min sanning när allt kommer omkring. Fast nu kanske det stämmer, han såg lite rädd ut stackarn och mummlade hej och trevligt att träffas och hejochhå.

Den andra är så spännande just eftersom han är allt jag inte vill ha men inte kan sluta sukta efter. Det oåtkomliga är spännande och samtidigt säkert. Säkert eftersom jag inte kommer att få mitt hjärta krossat (önsketänkande?) då jag har en väldigt ärlig bild av honom och vad vi har. Jag höjer inte på ögonbrynen eller låter magen knipa ihop när jag ser honom dricka kaffe med en annan kvinna mer i hans ålder. På ett sätt är det lite uppfriskande, att vara helt ärlig från början, från båda håll. Att vänta på oväntade besök kan vara väldigt spännande när det inte händer så mycket annat runt om just nu. Det ger ett litet svagt pirr, som jag har saknat.

Vi får se. Jag hetsar inte upp mig i onödan, och verkligen inte efter en dag som denna.