prinsar

Samtal från bror istället för mess från hans fru.

Fina vänner hemma hos mig.

Trevlig kväll på restaurangen för alla.

Fin kjol eller klänning (v-ringad om det är klänning).

Blommor till vardagsrummet som inte dör efter misskötsel.

Lång, blond, välvårdad snygging med stort hjärta som bara har blåa ögon för mig.

Fräsig träningsoutfit.

Ursäkt från honom som sedan kan köras ner i halsen.

Ögonkräm från Dermalogica (anti-aging!!).

Kärlek.

Makulerad kommunikation från CSN utan krav på inkomstuppgift för 2007.

Nära vänskap som håller för alltid och för evigt.

Ögonfransböjare från Shiseido.

Nya sängkläder (180x180 täcke, 220 lakan).

Drömjobbet.

Jorden-runt-resa-deluxe.

♥♥♥♥♥♥♥

Några frågor? Nej, trodde väl inte det.

Det som visas på tv är inte verkligehet.
Varken i filmer eller i serier.
Speciellt inte i serien om mästarna.

Varför vill man så gärna tro på det som
visas på tv:n?

Ikväll var det mamma som fick sig en
uppläxning efter att hon kläck ur sig:
-Men han är ju så trevlig på tv!

Men vad i hela helvete!!! Grrr!!

Barn, tro inte på allt ni ser på tv.
Det är inte på riktigt. Jag lovar.

Min kusin är rätt cool.
Hans mail är therealgurragangster@någonmail.com.
Jag hittade hans adress idag på jobbet efter att han mailat in till oss och frågat om hur man fixar bilplats i hans bostadsrättsförening. Vad är oddsen för det?

Han inledde mailet med raden: Tjena, Gurra här...

Det ska jag också börja med. I alla mail.

Vuxna kan också vara fula. En del växer helt enkelt inte ur sin fulfas någonsin. Du känner igenom dom på det gigantiska arsle som sitter upphöjt mellan deras axlar.

Det enda som kommer ur dom är skit och dynga.
Lika bra att inte vara i närheten. 

Idag på sena fikarasten pratades det om något förälder-luddidej. Jag var helt lost och sa till Annelie som satt brevid mig att jag inte hängde med alls och att det skulle vara jobbigt för mig om jag var tvungen att skaffa barn bara för att hänga med i snacket. Jag som tycker de flesta barn är fula menar jag. Inte alla, men de flesta har en fulfas som inträffar någon gång efter tre månader och innan de kan börja gå. Sån är jag, en barnhatare. Det är en jävla tur att mina gudbarn är så söta som dom är. Dom kommer aldrig få någon fulfas. 

Anyways, det lät inte så luddidej som snacket hade varit tidigare och mammorna blev lite chockade och krävde en förklaring. Hur menade jag nu? Jo, men jag menar bara att jag inte tycker alla barn är sådär supersöta hela tiden...tycker inte jag iaf...eeehhh...det lät mycket bättre i mitt huvud. Och hemma hos familjen Annorlunda så skrattar vi ju åt det jämt! Hur kunde det bli så fel nu tänkte jag fem chockade mammor senare, med stirrande ögon som nära ploppade ur skallen på dom.

Jag vet inte om min förklaring godtogs eller inte, men det visar sig snart kan jag tro. Om jag blir utfryst imorgon vid fredagsmackan så vet jag. Note to self: att tycka alla barn är fula är tydligen inte okej. Neheppp. Got it.  

 

Det är som en drog.
Imorgon blir det lunchpass.

När jag inte gråter över förlorade vänner tårkar jag en tår när jag ser sånt här:

Jason McElway

Det blir värre och värre. Frossan och illamåendet. Än så länge inte i närheten av augusti då jag låg med 40 graders feber i 4 dagar  i sträck och trodde att jag skulle dö. Eller som när jag var magsjuk förra julen och hade dödsångest på toalettgolvet mitt i natten. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om jag skulle överleva när jag hade febern, som var influensa egentligen. Tanten sktattade lite rått och sa "lilla gumman, lite feber dör man inte av".

Nej, men av cancer. Och det gjorde en gammal arbetskamrat till mig då. När jag var sjuk i augusti. Då dog hon i cancer 30 år ung, vilket i sig var ett mirakel. Att hon fick fylla 30 alltså...Jag låg och yrade om att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde. Så ringde telefonen och dödsbudet levereades. Det där med att tycka synd om sig själv rann av mig lite då. Jag fick ju leva iaf, frisk men bara under isen. 

Denna gång ska jag inte klaga. Jag tänker att det finns massor av människor därute som har det värre än mig. Ingen idé att klaga. Det finns alltid någon som slår dig på fingrarna. Alltid.

Jag har läst, rensat garderoben, diskat, städat, och lagat mat. Nu ska jag tvätta, putsa mina skor, byta sängkläder, duscha och sedan dansa iväg till den allra bästaste bästa och hennes lilla hord av änglar. Förhoppnigsvis hör hon med tjocka håret av sig också.

Man gör vad man kan för att må bra. Jag väljer att omge mig med mina närmaste och struntar i allt som ändå inte går att göra något åt. Min energi är bättre slösad på kärlek än på sorg.

Pumpen igår och Crossfit'n ikväll var fantastiska.
Eller, mina deltagare  ä r  fantastiska rättare sagt.

Jag är lite imponerad av alla som vågar satsa.
Som bara kör och kör och struntar i smärtan som jag vet är där.
Speciellt när man inte tränat på år och dar men ändå
kämpar på. Vägrar att ge upp.

Då blir jag imponerad.