prinsar

Jag ska flytta.
Hallå?!
Här fläker man ut sig med bilder.
Ungefär som en nybliven pappa
slänger upp mobilen för att stolt
visa upp sin nya bakrundsbild
på det lilla knytet. Och ååhhh
och aaahhh och wow.

Jag har fan blivit med lägenhet.
Vad är problemet?
Varför är det ingen som bryr sig?

Va?!

Jag har för övrigt fått lite pass till hösten nu.
I huvudstaden.
Dit jag kommer flytta om en månad.
Jag nöjde mig med fyra.
Sen fick hon lova att hejda mig, nya chefen.
Hon ville inte behöva sparka allt för många
nuvarande instruktörer.

Why the hell not undrar jag.

Jag roar mig på Blocket medan grannen har balkongfest med Michael Jackson-teama.

Har inte förstått tjusningen med Blocket tidigare men nu så börjar jag förstå allt stohej.

Att trycka på "visa billigast först" kan vara hur kul som helst.

Fast inte lika kul som när någon i socialklass 70 ska sätta rubriken.

Fattar att det måste vara jobbigt att ha flytningar. Men så traumatiskt att du måste sälja alla dina fula speglar och dina plastblommor? Pröva köpa lite trosskydd först.

Tittar på en dokumentär om HårdRock, eller metal av olika slag. Heavy, Death och alla andra olika inriktingar som denna genre utvecklat.
 
Det enda som jag kan tänka på är att alla människor som står längst fram på deras konserter ser extremt utvecklingsstörda ut. Och så är dom fula. Fula och utvecklingsstörda.

Och sedan kommer intrevjun med Slipknot och allt faller på plats.
Här snackar vi buttugly.

Tur att programmet är slut nu så jag får gå och sova.
Med mardrömmar.

God natti.

Mamma ringde.

Hon sa att jag kanske var sjuk för att jag är allergisk mot pollen.

Jag sa Nej jag skulle inte tro det och la på luren.



Sån skit håller jag inte på med liksom.

Och besvikelserna fortsätter rulla in. Eller njae, liten överdrift här men det lät som en sån bra inledning efter förra inlägget. Telefonsamtal från Björnen ställer allt upp och ner när han kläcker ur sig att han har träffat en tjej här uppe igen. Som han dejtar lite, så lite att han åker på skidsemester med henne och hennes familj. Och nej, det var inte med mig och min familj han åkte. Hur tänker han nu?!

Jag måste obviously flytta till västkusten snarast och bli kär och leva lycklig i alla mina dar med honom innan han gör det med någon annan.

Fan, jag hatar verkligen att stressa.

Jag hade en mardröm inatt.
Den var vidrig.
Jag drack alkohol och kedjerökte.
Blossade tills halsen var hes och jag dog,
av min egen stank.
Sen strulade jag med en gammal flamma.

Nej, det var inte du.
Det var inte ens min.

Jag har bytt gym. Jag fick ett erbjudande om flytt som lockade så jag sa upp mig till årsskiftet. Av olika anledningar tackade jag sedan nej till det erbjudna jobbet och under tiden hade jag även fått erbjudande från andra gym här i stan.

För att vara öppen och ärlig berättade jag det för platschefen som var väldigt professionell och tillmötesgående. Tänkte inte mer på det och några veckor senare pratar jag med koordinatorn och nämner samma sak, säker på att hon redan är informerad. Det var hon visst inte så hon blev arg, på mig. Hur tänkte hon då? Men arg blev hon, och både en och två grodor hoppade ur munnen på henne. Efter det samtalet ringde jag upp det nya stället och tackade ja till deras erbjudande. Innan detta samtal tvekade jag nämligen fortfarande. Inte så mycket kvar av ångesten efteråt.

Igår på jobbet får jag höra från en kollega att koordinatorn har pratat väldigt ofördelaktigt om mig till en medlem som frågat henne varför jag slutat. Kontentan var att jag ljög och inte var att lita på. Håhåjaja.

I dag ringde hon och jag valde att inte svara, jag har ett riktigt jobb serrú. Meddelandet lyssnade jag nyss av och där ber hon mig hoppa in på pass i helgen eftersom det har kört ihop sig med sjukdom och annat strul. Kan jag snälla ställa upp?

Whatevar shall I do?

"Hej, jag kan tyvärr inte i helgen."

Guuuu så skönt!! Jag är så himlans trött efter att ha firat att det är trettondagar sedan det var julafton! Vilken grej va? Ja' ba' va`?!? Har det redan gått tretton daaar!? Ä' de' sant?!? Men det måste vi ju fira! Massor. Så I did. Jag har firat hela dagen, nonstop. Sån är jag, en partytjej deluxe. Missar aldrig en chans att fira. Trettondagen tamejtusan. Vilket drag.

Scenariot är från i somras, då han fortfarande inte fattade det här med vad vänskap är eller inte är...

- Här har du mitt hjärta, var rädd om det....

- Visst!

Kras, knas, oj, hoppsan, f'låt, tokigt det kan bli ibland.

- Men vi är ju vänner eller hur?

- Nej, tack, det är bra så...Vi kommer aldrig vara vänner.

- Nehe, ojdå, vad synd, du är ju min bästa. Jaja, jag tar en ny då..Här har vi en bra, den tar vi så länge...Förresten, hur tror du våra barn skulle se ut om vi fick några?

-Vi kommer inte få några barn, vi är inte tillsammans...

- Men det går ju och ordna vet du ;)


*************************************************************************************************************

Varför kommer du gåendes på Kungsholmen och vill vara med?
Jag åkte hit just för den skull. För att komma bort.
Och ha kul, och inte tänka på dig...

Varför fortsätter du att prata i termer som om det skulle finnas några chanser för oss när du har en flickvän där hemma? Ska det vara så svårt att hålla sig till det man har valt?

Varför tänker vi så olika?