prinsar

Det här med kärleksförklaringar.

Jag kan inte lämna det, ännu.
Det är ju inte så att jag hatar allt som är lovidovy.
Bara det som är överdrivet, falskt och visar på osäkerhet får mig att vilja spy i min egen mun. Helst på en toalett eller i ett handfat men ibland har man det inte till hands. Kärleksförklaringarna som dessa kastas i ditt ansikte titt som tätt utan förvarning.

Som tjejen som genast grabbar tag i sin mans hand så fort de närmar sig potentiella singeltjejer. Hon som måste ta på, smeka bort hår, eller prata för sin man samtidigt som hon stirrar dig stint i ögonen och önskar att du ska dö på fläcken. Eller i alla fall inte prata med hennes man. När jag ser sånt blir jag fundersam. För vad visar det på om inte osäkerhet och att någonting inte står rätt till. Desperation. 

Jag anser att den kärlek som du måste klamra dig fast vid som ett fatzo vid en syltmunk inte är så jävla wounderful after all.

Jag vill ha den där självklara kärleksförklaringen som kommer utan pock och lock. Som Stockholmsparet. Som kommer gåendes på Nybrokajen, hans hand i hennes, otvunget. När hon släpper hans hand hittar den en ny viloplats på hennes ryggslut. På restaurangen pillar hans fingarar i hennes hår och han brister spontant ut i en fin komplimang om hennes nya frisyr. Inte dirty lovidovy utan äkta och ärligt spontant. Och hon tittar sig inte runt omkring för att scanna av restautangen för att upptäcka eventuelle hot. Hon sitter lugnt och sansat vid hans sida och jag antar att dom håller varandras händer under bordet. Lite i smyg sådär, för att deras kärlek är deras egen och ingenting som behöver tryckas upp i näsan på någon.

Den är självklar.
Som en kärleksförklaring ska vara.

Anyone?