prinsar

Jag fick ett meddelande idag.
Eller ett mail var det mer.
Det var skrivet av en person
som jag inte alls känner men
jag vet vem hon är.

Hon är tjejen som alltid står
höger närmast spegeln, gärna
på andra eller trejde raden.
Hon som jag i början var lite
rädd för. Eller inte rädd. Det är
fel ord, men det får duga. Hon
såg ut att vara uttråkad av mig,
eller inte uttråkad, fan jag hittar
inte orden just nu.

Skeptisk, där har vi det.
Den känslan fick jag, hon var
skeptisk mot den nya intruktören
och sånt gör mig nervös.

Nu skickar hon ett meddelande
på facebook. Hon skriver fina
saker om mig. Tackar för
att jag får henne till att längta
efter att få träna varje vecka.
Något hon inte gjort förut.

Och här sitter jag och blir lite blyg.
I min ensamhet. Tänker asch, det
menar hon väl aldrig, inte ska väl
jag få sådana fina ord, nu överdriver 
hon nog lite.

Fast nu så. Nu när jag har läst det
igen, och igen. Och igen. Nu tänker
jag att hon inte alls överdriver.
Hon har tagit sig tiden att söka upp
mig på FB, vi är inte vänner där, 
hon har sedan vågat berömma och 
skriva fina ord till en person hon 
inte känner på riktigt. För att hon 
ville att jag skulle veta att jag har 
förändrat hennes liv och hennes 
syn på sin egen träning. När hon lika
gärna kunde ha struntat i att säga 
någonting alls som vi så gärna gör.

Vi lämnar så mycket osagt. Så små 
ord som kan göra en annan människa
glad glömmer vi att säga, eller struntar
i det eftersom vi inte känner varandra
eller tar varandra för givet.
Vi är lata och fega. Hon är modig.

Jag ska bli bättre på att säga positiva
saker till främlingar och närmlingar.

Det kan göra skillnad mellan natt och dag.