prinsar

Kom att tänka på vänner, var jag har haft dom och var jag har dom idag.
Har inte så många barndomskompisar kvar från min skoltid, endast några få som jag vägrar släppa. I några av fallen är det är mitt fel att dom inte är kvar. Jag har varit en usel vän i några lägen. Gjort sånt som man inte ska göra som vän. Som att kasta blickar på exen.

Min första seriösa pojkvän var en sådan. Ett ex. Och vi gjorde alla rätt, vi höll oss ifrån varandra tills min vän sa åt mig att jag var dum i huvudet om jag inte blev tillsammans med honom. Nyss. Hon hade ingenting emot det, tyckte att vi skulle passa väldigt bra ihop. Puss, love, bless. Så vi blev ett par, i nästan tre år.

Det var frid och fröjd och hon hade ett annat förhållande innan och under tiden vi var tillsammans. Hann med ytterligare två förhållanden innan det tog slut mellan mig och hennes ex. Det senare av hennes förhållanden var med en av mina barndomskärlekar. Han vars namn prydde mina dagbokssidor när jag var 10-11 år, det obligatoriska hjärtat var ritat många varv runt hans namn. Jag hade chans på honom i en vecka och lät en kompis göra slut via en gul post-it lapp. Puppylove. Honom blev hon tillsammans med. Ett tag. Det tog slut och hon gick vidare till nya äventyr och nya killar.

När min värld rasade och jag blev singel hade jag min galnaste sommar någongsin. Ville gömma och glömma mitt brustna hjärta. Sviken av både pojkvän och en annan nära vän tyckte jag att det var rätt fint att sitta på stans uteserveringar onsdag, fredag och lördag med en drink i vardera hand. Mina vänner tyckte likadant och vi var partypatrullen nummer 1. Andra gick hem när vi kom ut, inga kunde ändå ha lika roligt som vi hade.

Jag gick också hem, ibland till mig själv och ibland inte. Det var det där med inte som visade sig bli problem när det blev ett ex. som jag följde med, min barndomskärlek. Jag skämdes, och jag gjorde fel som inte sa något, det var dumt och det ledde ingenstans, och såklart kom det fram till henne. Tack och hej. En bitsk kommentar om att jag  a l l t i d  skulle ha hennes gamla killar avslutade den vänskapen och jag ångrade mig bittert. Lovade mig själv att  så skulle jag aldrig mer bete mig och har inte gjort det  heller sedan dess.

Själv har jag avslutat en vänskap när vännen valde att gå hem med mitt ex. Med min stora, som det precis tagit slut med och som jag fortfarande älskade. För henne hade jag berättat allt om hur jag fortfarande kände för honom och hon peppade och levererade klyschor som "han är inte god nog till dig, du förtjänar någon bättre" . Hon pluggade på annan ort och kom hem till mig en helg för att hälsa på och trösta, men slutade hemma i hans säng.

Hon var ångerfull och ville inte förlora mig som vän. Jag förlät henne. Min inställning var att hur dåligt det än fick mig att må så skulle ingen kille, speciellt inte ett ex, komma emellan vår vänskap. Det fungerade tills hon kom hem nästa gång och gjorde om samma "misstag". Denna gång brydde hon sig inte om att be om ursäkt utan kläckte den legendariska repliken: - Du få skylla dig själv som inte fattade. Jaha, nejmendåså. Klipp klipp. Efter det pratade vi inte med varandra på ett år. Hon slutade existera för mig och hon har adrig kommit tillbaka.