prinsar

Jag tittar på kort på Facebook och påminns om sommaren och om bråket som ändrade allt mellan oss. I alla fall för mig. Det var kvällen när han valde att inte ta min sida utan gick helt på hennes linje. När han faktiskt trodde på att jag skulle komma till hans jobb och försöka hooka upp med hans chef. Jag blev aptokig då och sa och gjorde saker jag inte är stolt över. Som jag har bett om ursäkt för och ångrar än idag. Inte min stoltaste stund men däremot den mest frustrerade. Så frustrerad att jag tog till fysiskt "våld" för att få tyst på skiten. Smack. En öppen hand på en förvånad kind.

Efter det så var det vi hade illa tilltufsat och jag känner inte att det blivit bättre trots förlåtelse, steck stukna hit och dit och offentligt utalande om evig lycka och framgång. Avstånd gör att känslor falnar och tid gör att minnen bleknar. Detta kommer dock aldrig blekna och det är uppenbart att det är en ömsesidig känsla. När jag tittar på bilderna kommer den tillbaka, känslan av att jag blev förödmjukad och sedan tvingad att svälja min stolthet och förödmjukas igen. Det var inte rätt då och det är inte rätt nu.

Jag menar, kolla på honom.
Det är fortfarande skrattretande.
Och du borde skämmas.
Att blod är tjockare än vatten är bullshit.

Varför väljer hon olyckan över lyckan?
Jag undrar varför han är som han är?
Jag undrar om han funderar på varför han gör som han gör?
Jag funderar på om han undrar varför jag gör som jag gör?
Det kliar i fingrarna att bara fråga honom rätt ut men min stolthet tillåter inte det.
Man trampar inte på mig obefogat.
En gång kanske men aldrig mer igen.
Jag kan ta skit om jag förtjänar det och jag kan be om ursäkt om jag gör fel.
Men att ta någon annans skit, gång på gång på gång, vem fan vill det?
Jag kommer nog aldrig kunna förstå de val som andra gör för sig själva och jag kan heller inte påverka dessa.

Grynet är för övrigt min idol.