Att ha föräldrarnas välsignelse
Jag ligger i soffan och funderar på livet. Eller mer över mina föräldrar och deras inställning till mitt civilstånd evig singel.
Min bror och hans fru tänkte komma hem nu i somras och gifta sig här i Sverige. Han har bott utomlands i 11 år och hade äntligen träffat rätt...Anyway, det skulle bli billigare att flyga över hennes familj hit till Sverige än att flyga över vår släkt till USA, så var tanken iaf, men sedan var det tydligen tvärtom. Så vi flög dit. Men det var inte det jag skulle berätta om. Det var vad mamma och pappa hade för åsikter om mig och mina eventuella framtida planer på giftemål.
När vi fortfarande var inställda på att ha böllopet här tittade vi runt på lite kyrkor och det var efter en sådan utflykt som jag fick veta vad mina föräldrar trodde om mig. Som vanligt körde mamma som en kratta och (som vanligt) minst 10 km under hastighetsbegränsningarna medans pappa satt i baksätet och ojade och drog efter andan. Pappa hade fantasier om att vi var miljonärer och skulle betala ett palats en hel veckan, ja det hela fick lite orealistiska proportioner.
Samtalet kom in på pengar och bröllop och jag frågade om de har tänkt att bidra något till bröllopet, om de har haft de i åtanke tidigare i livet och sparat. Bidra skulle dom göra, men sparat? Det hade dom tydligen inte, mamma tyckte det var onödigt att spara till nått som man inte visste skulle inträffa och pappa sa att om man skulle gå efter etikett så var det ju brudens familj som skulle stå för bröllopet. (Därav storslagna planer?) Jaha? Så kom jag osökt in på frågan om dom hade sparat något till mitt bröllop?
-Va?! Ska du gifta dig? När då? frågade dom i kör...
Meh! Jag vet inte n ä r ännu men inom 10 år kanske (hoppas). Jo jag vill gifta mig, och ja, jag vill ha ett bröllop med en fest med familj, vänner och släktingar. Jag vill inte ha en borgelig liten skitvigsel i smyg eller avge löften på Arlanda och sen dra iväg. Detta var enligt päronen annars bra och vanliga alternativ. Diskussionen fortsätte medans mammas bilkörning blev alltmer skämmande och pappas kippande efter luft där bak blev allt ljudligare. Hade de inte redan varit skilda hade ansökan skickats in dagen efter helvetesfärden.
Vi stannade på en mack när vi kom in till stan. Jag lånade lite pengar av mamma och gick in på macken och köpte chips till kvällen. När jag kom tillbaka med växeln, 54 kronor, säger mamma:
- "Du får nog betala tillbaka pengarna så fort du kan, jag måste spara pengar till ditt bröllop!"
Nu ligger jag som sagt i soffan och inser att jag nog kommer få betala för mitt bröllop själv, om jag ens kommer få något överhuvudtaget, det är tydligen en högoddsare för mina föräldrar iaf...Ha! Ska allt visa dom!
Jakten har börjat, 10 år börjar NU!
Min bror och hans fru tänkte komma hem nu i somras och gifta sig här i Sverige. Han har bott utomlands i 11 år och hade äntligen träffat rätt...Anyway, det skulle bli billigare att flyga över hennes familj hit till Sverige än att flyga över vår släkt till USA, så var tanken iaf, men sedan var det tydligen tvärtom. Så vi flög dit. Men det var inte det jag skulle berätta om. Det var vad mamma och pappa hade för åsikter om mig och mina eventuella framtida planer på giftemål.
När vi fortfarande var inställda på att ha böllopet här tittade vi runt på lite kyrkor och det var efter en sådan utflykt som jag fick veta vad mina föräldrar trodde om mig. Som vanligt körde mamma som en kratta och (som vanligt) minst 10 km under hastighetsbegränsningarna medans pappa satt i baksätet och ojade och drog efter andan. Pappa hade fantasier om att vi var miljonärer och skulle betala ett palats en hel veckan, ja det hela fick lite orealistiska proportioner.
Samtalet kom in på pengar och bröllop och jag frågade om de har tänkt att bidra något till bröllopet, om de har haft de i åtanke tidigare i livet och sparat. Bidra skulle dom göra, men sparat? Det hade dom tydligen inte, mamma tyckte det var onödigt att spara till nått som man inte visste skulle inträffa och pappa sa att om man skulle gå efter etikett så var det ju brudens familj som skulle stå för bröllopet. (Därav storslagna planer?) Jaha? Så kom jag osökt in på frågan om dom hade sparat något till mitt bröllop?
-Va?! Ska du gifta dig? När då? frågade dom i kör...
Meh! Jag vet inte n ä r ännu men inom 10 år kanske (hoppas). Jo jag vill gifta mig, och ja, jag vill ha ett bröllop med en fest med familj, vänner och släktingar. Jag vill inte ha en borgelig liten skitvigsel i smyg eller avge löften på Arlanda och sen dra iväg. Detta var enligt päronen annars bra och vanliga alternativ. Diskussionen fortsätte medans mammas bilkörning blev alltmer skämmande och pappas kippande efter luft där bak blev allt ljudligare. Hade de inte redan varit skilda hade ansökan skickats in dagen efter helvetesfärden.
Vi stannade på en mack när vi kom in till stan. Jag lånade lite pengar av mamma och gick in på macken och köpte chips till kvällen. När jag kom tillbaka med växeln, 54 kronor, säger mamma:
- "Du får nog betala tillbaka pengarna så fort du kan, jag måste spara pengar till ditt bröllop!"
Nu ligger jag som sagt i soffan och inser att jag nog kommer få betala för mitt bröllop själv, om jag ens kommer få något överhuvudtaget, det är tydligen en högoddsare för mina föräldrar iaf...Ha! Ska allt visa dom!
Jakten har börjat, 10 år börjar NU!
Det här har andra sagt:
Så här sa: V
ÅH, Kvinna - Du skriver som en GUDINNA!
Puss, V
Trackback
