prinsar

Han inte existerar för mig längre.
Jag har äntligen fått nog av sjävplågeriet.
Det räcker nu. Håhåjajaja.

Av någon outgrundlig anledning
lyckas han dock fortfarande förstöra
min sinnesfrid. Det räcker med en
påminnelse om hans existens för
att jag ska känna mig ledsen och
besvikelsen kommer all over again.

Han kommer aldrig vara ärlig eller uppriktig.
Aldrig kommer han sätta någon annans 
känslor eller behov före sina egna.
Han kommer fortsätta manipulera och
försöka vända de som vill lyssna emot mig.
Och emot de få som vågar säga ifrån.

So it begins. Jag går ut i krig.
Inser att jag måste klippa
lite här, klippa lite där för att
det ska bli min verklighet.

Det gör ont att klippa, men.
Han existerar inte längre.