prinsar

Hjärtat är lättare idag efter en härlig kvälll med fina flickor och mammor på vift. Jag hade en blomma i mitt hår som alla kunde se och för honom är jag nu Blomman.

Tog tjuren vid hornen och satte mig ner vid min tidigare bästaste och finaste och sa hej. Det var dax. Allt är så löjligt och när han hälsade på både den ena och den andra i mitt sällskap kändes det bara barnsligt. Så jag sa hej och han blev glad tror jag. Jag fick en kram eller två och det var som om de senaste 5 månaderna inte hade hänt. Nästan. När han skulle gå sa vi hejdå med ännu en kram och jag sa tydligt i hans öra att vi inte är klara. Nej sa han, det kommer vi aldrig att vara. Och så är det. Det blir vi aldrig, men vi kommer heller aldrig att vara desamma och lika nära igen som vi var innnan dessa 5 månader. Jag kommer inte låta det bli så och för det är jag ledsen.

Min vän är borta för alltid och jag gråter för mig själv igen. Som vanligt.