prinsar

Idag på sena fikarasten pratades det om något förälder-luddidej. Jag var helt lost och sa till Annelie som satt brevid mig att jag inte hängde med alls och att det skulle vara jobbigt för mig om jag var tvungen att skaffa barn bara för att hänga med i snacket. Jag som tycker de flesta barn är fula menar jag. Inte alla, men de flesta har en fulfas som inträffar någon gång efter tre månader och innan de kan börja gå. Sån är jag, en barnhatare. Det är en jävla tur att mina gudbarn är så söta som dom är. Dom kommer aldrig få någon fulfas. 

Anyways, det lät inte så luddidej som snacket hade varit tidigare och mammorna blev lite chockade och krävde en förklaring. Hur menade jag nu? Jo, men jag menar bara att jag inte tycker alla barn är sådär supersöta hela tiden...tycker inte jag iaf...eeehhh...det lät mycket bättre i mitt huvud. Och hemma hos familjen Annorlunda så skrattar vi ju åt det jämt! Hur kunde det bli så fel nu tänkte jag fem chockade mammor senare, med stirrande ögon som nära ploppade ur skallen på dom.

Jag vet inte om min förklaring godtogs eller inte, men det visar sig snart kan jag tro. Om jag blir utfryst imorgon vid fredagsmackan så vet jag. Note to self: att tycka alla barn är fula är tydligen inte okej. Neheppp. Got it.  

 

Ärlig.
Så tycker jag.
Förstår inte varför killar sitter och ljuger sig blåa i ansiktet om hur bra dom är för att sedan gå ut och vara precis tvärtom.

Som mäklaren som satt hemma i min soffa och hummade medlidsamt när min vän berättade om hennes ex från helvetet. Höll min hand medan han gav henne lite kloka råd och sa åt henne att se upp för dumma pojkar. Han förstod sig inte på män som hela tiden var idioter gentemot tjejer. Han hade lärt sig sin läxa och numera tänkte han lite mer hur han själv ville bli behandlad och försökte leva efter det. Men gud vilket kap! Sen drog han hem en annan flicka framför min näsa. Efter att han bett mig gå hem till honom och vänta på honom där.

Eller han som vårdade och plåstrade om efter operationen, sa söta saker i örat och charmade både flickan såväl som vännerna. För att sedan gå ut och ragga upp lammkött på krogen, viska söta saker i öronen på nästa, leta hotellrum för en natt och sedan inte förstå den första flickans sårade känslor. -Jag trodde vi var på samma nivå. Ja så hade det kanske kunnat vara om han inte viskat alla fina ord för att få flickan att tro att det var något mer.

Företagsmannen som trots sin ålder fortfarande inte kan skilja på vänner och flickvänner och tycker att alla nya bekantskaper är nya erövringar. Bara för att se om han fortfarande kan få det han vill ha, om det skulle vara så att flickvännen är för mycket mellanmjölk och han vill ha magi. Han som messar andra tjejer från semestern med flickvännen, åker hem till ex och gråter ut, ligger i soffor och smeker under kläder och pillar i hår och pratar gemensam framtid och "tänk om".

Varför allt jobb att  försöka framställa sig som någon annan än den man egentligen är? Varför ljuga om vad man egentligen vill och vad man egentligen är ute efter? Varför inte bara var ärlig. Då vet alla som vill hoppa på tåget vart det ska och kan välja att kliva av vid en tidigare station om resemålet inte lockar längre. Och det finns många som vill åka tåg, överallt.

När blev det mer vanligt att jag som tjej antar att en ny man är ett gigantiskt rövhål som alla andra, istället för att tro att han faktiskt är ärlig när han säger fina ord och fyller mina tankar med rosa drömmar? Kanske när ärligheten glömdes bort och respekten ersattes av sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalieten.