prinsar

Idag på jobbet kom ett meddelande från Hälsogruppen med lite information om vad som händer under våren. Bifogat fanns en policy ang rökning och snusning på jobbet och upplysningen att vi är en rökfri arbetsplats. Om nu någon hade missat det. Jag hade inte missat det. Jag hatar rökning och hostar så fort jag kommer i närheten av den, sådär irriterande och uppenbart uppenbart markerande. En dryg jävel är jag när det gäller rökning. Skäms inte det minsta att mobba rökare.

Jag tycker att det är vidrigt, äckligt, avtändande och väldigt ointelligent att röka. Jag har mindre respekt för rökare än icke-rökare helt enkelt. Why? Men det är ju så lätt att hata rökare förstår du. Dom är osmarta, luktar illa i käften, om händerna och kläderna, och så är dom egocentriska jävlar som förtjänas att skjutas av en efter en. Inte? Nej, okej, lite för hårt, men nästan.

Jag vill vara en frisk och fräsh människa hela mitt liv. För att öka oddsen för det tränar jag, duschar efteråt, äter vettigt, sover så mycket jag kan och ser till att minimiera negativ stress, skaffat en akademisk utbildning har jag också gjort och hejåhå, hela fadderullan. Trots mina ansträngningar står det rökare och försämrar mina chanser att uppnå detta både här och där och det gör mig irriterad och frustrerad. Hur kan man vara så dum att man röker när man vet vad som händer med kroppen? Fine, säger rökaren men det är ju faktiskt min kropp och jag gör med den vad jag vill. Låt mig va.

Jo det är ju sant lille vän. Men du smittar mig med cancer och därför förjänar du att dö.