prinsar

När jag promenerar till jobbet, eller är på väg hem till fots brukar vanligtvis mitt headset vara ikopplat och radion på. Lite stressrelease och morgonpasset är ju trevligt. Rensa hjärnan och inte tänka så mycket alls.

Ikväll ligger headsetet kvar på jobbet.

Mycket funderande blev det på vägen hem från familjen Ljuvlig.

Mest över honom.
Om hur jag ska reagera när jag stöter på honom. För det är oundvikligt att inte göra det. Jag är lite förvånad att jag inte gjort det hittills. Jag menar, det har ändå gått två månader nu. Vad ska jag säga? Ska jag säga något alls? Ska jag säga något till andra som undrar? Vill inte sänka mig till hans kungliga rövhåls låga nivå och prata illa om någon bakom ryggen, sådär i smyg, men ändå helt öppet och manipulativt. Mest tänkte jag ut bitska repliker att smälla till med, där det känns som mest. Jag vill hitta kärnan av känslighet och trycka ner den långt ner i halsen på honom tills han kvävs av sitt eget samvete. Tills han inser vad han håller på med för barnsligheter och kan förklarar hur hans beteende är försvarbart när mitt enligt honom inte var det.

Sånt tänkte jag på ikväll på vägen hem. Ibland är det skönt att metalt banka ner någon i skosulorna, även om jag kanske aldrig skulle göra det på riktigt om jag väl fick chansen. Det tåget har gått.

Men som sagt. Rensa hjärnan. Det är fint ibland.