prinsar

Jag är trött på den fega vägen och ursäkterna att färdas på den.
Vi gör det för barnens skull.
Det är för deras bästa.
Jo tjena.

Det är aldrig det bästa för barnen när deras främsta förebilder kompromissar och nöjer sig med det som inte är det bästa för dem själva. Det är aldrig det bästa för en liten tjej att tvingas se och höra sin mamma och pappa bråka var och varannan kväll. Eller för en liten kille att lyssna till nedvärderande kommentarer, hur lågt och viskandes de än må sägas.

Barn vet.
Och tar till sig.
Tar på sig skulden.
Och sedan formas dom.
Till halva människor.
De ser sina föräldrars verklighet och tar den som sin egen. Tror till slut att det är så här det ska vara.
Kärlekslöst.
Kallt.
Fegt.
De mår dåligt men vad gör dom?
Biter ihop.
För det är så mamma och pappa gör.

Mina föräldrar är skilda, de har varit skilda i över 25 år och det var inte en dag för tidigt. Att växa upp i ett hem, där det inte finns verklig kärlek mellan mamma och pappa, där bråken blossar upp emellan de iskalla vindarna som sveper genom själen, det är att skära en familj mitt itu.

Tänker man på barnens bästa så utsätter man dem inte för ett kärlekslöst hem.
Man utsätter dem inte för sena kvällar med bråk eller höjda röster, eller inga röster alls.

Jag önskar att mina föräldrar hade varit modigare tidigare istället för senare.
Att jag hade lärt mig att visa mina verkliga känlsor istället för att vara rädd för dom.
Framför allt önskar jag att jag hade lärt mig prata istället för att gömma det onda inom mig.

Sånt funderar jag på ikväll.