prinsar

Det blir värre och värre. Frossan och illamåendet. Än så länge inte i närheten av augusti då jag låg med 40 graders feber i 4 dagar  i sträck och trodde att jag skulle dö. Eller som när jag var magsjuk förra julen och hade dödsångest på toalettgolvet mitt i natten. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om jag skulle överleva när jag hade febern, som var influensa egentligen. Tanten sktattade lite rått och sa "lilla gumman, lite feber dör man inte av".

Nej, men av cancer. Och det gjorde en gammal arbetskamrat till mig då. När jag var sjuk i augusti. Då dog hon i cancer 30 år ung, vilket i sig var ett mirakel. Att hon fick fylla 30 alltså...Jag låg och yrade om att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde. Så ringde telefonen och dödsbudet levereades. Det där med att tycka synd om sig själv rann av mig lite då. Jag fick ju leva iaf, frisk men bara under isen. 

Denna gång ska jag inte klaga. Jag tänker att det finns massor av människor därute som har det värre än mig. Ingen idé att klaga. Det finns alltid någon som slår dig på fingrarna. Alltid.